Vi måste prata om Kevin är en film om skuld.

Det känns omedelbart. Något hemskt har hänt. Någon ska bearbeta det. Snart får vi ett ansikte. Hon rör sig, hon talar, men vi förstår att hon befinner sig i ett skede där hon försöker göra en rak och sammanhängande linje av dåtid och nutid, men står inför någonting ogripbart. Hon heter Eva. Som urmodern.

Vi kastas mellan dåtider och nutiden och får snabba glimtar av vad som hänt.
Vi förstår att Evas barn gjort något fruktansvärt, något som väckt hela samhällets avsky. Och den avskyn riktar sig mot Eva.

Vi får följa den första tiden med barnet, Kevin. I en av de första scenerna med mor och barn är barnet nyfött och gråter hysteriskt. Modern håller honom på en armlängds avstånd och försöker prata lugnande med honom.
Sådär behandlar en inte ett barn, tänker jag.
En mamma ska krama sitt barn, vagga det till ro. Och per automatik ska allt bli bra. För det är vad mödrar gör. De gör allt bra.
Tänk att jag fortfarande tänker så när jag ser en film. Att modern ska vara så sprudlande av kärlek och så fulländad i sitt mödraskap.
Jag vet att det är så jag har lärt mig att se modern gestaltad, tänker jag.

Filmen igenom rannsakar Eva sig själv. Återupplever Kevins barndom. Hon vet själv att hon tvivlat på kärleken till honom, tyckt att hon sett ondska i hans ögon och i hans beteende.

Det finns en alldeles särskild tyngd i moderns skuld. Hon är alltid är den som klandras när barnen inte motsvarar omvärldens förväntningar.
Modern ska? bör? eller bara bär en gnagande oro inför att vara otillräcklig, att inte vara perfekt.

Min knappt tvååriga barn bet mig idag. Jag kunde se ondska i den handlingen, eller skulle kunna se, om det visade sig att han blev någonting jag inte förstod. Annars kommer den handlingen att förpassas till sektionen naturligt barnbeteende och naturlig modersreaktion. Jag glömmer det, för jag behöver inte hitta en orsaksförklaring. Förhoppningsvis slipper jag söka en orsaksförklaring. Men om mitt barn blev något jag inte förstod så skulle alla de där ögonblicken då jag brustit i tålamod, då han gett uttryck för att jag inte var hans absoluta favorit, få en enorm dignitet och bli till en sanning. Som handlade om min skuld.

Så är det då hon, Eva, som skapat ett monster, eller har monstret skapat sig själv?
Någonstans vet vi alla att ingen kan vara perfekt. Alla har en dålig dag, en dålig sida, en dålig tanke. Men vad av detta kan få ödesdigra konsekvenser?