Vi kom över havet
Julie Otsuka skriver med ett vi-perspektiv om de postorderbrudar som kom från Japan under 1920- och 1930-talen. De reste med sina drömmar om ett rikare och mer bekvämt liv med eget hus och kanske till och med en bil. Verkligheten i Amerika blev för de flesta en annan med hårt arbete, många graviditeter, usla bostäder och kvinnoförtryck. Efter anfallet mot Pearl Harbor i december 1941 internerades mer än hundratusen japaner och amerikanska medborgare med japanskt ursprung och sattes i läger ute i öknen. Det de ändå uppnått togs ifrån dem. De ansågs vara förrädare.
”Vi hade långt hår och platta fötter, några av oss hade krokiga ben av den ensidiga kosten under vår uppväxt. Några av oss hade eleganta kläder och kom från stan, andra från landsbygden och bar gamla ärvda kimonos. Några var bergsbor och hade aldrig sett havet, andra hade vuxit upp i fiskarfamiljer. Vi jämförde fotografierna på våra tillkommande män, så vackra och unga de var. Mörka ögon, starka hakor, stilig hållning. De skulle vänta på oss vid kajen i San Francisco. Fotografierna förvarade vi i medaljonger vi bar om våra halsar, i gamla teburkar, i röda lackaskar och i bruna kuvert.
När fartyget lade till efter den långa resan kikade vi efter ynglingarna vi skulle gifta oss med. Men där på kajen väntade medelålders, till och med gamla män, utan några likheter med de unga männen på fotografierna. De var klädda i slitna svarta rockar. Deras hår var tunt och det var tjugo år sedan de senast varit till fotografen. Under natten tog de oss.”
Vi kom över havet skildrar i kollektivromanens form japansk och amerikansk 1900-talshistoria. Varje stycke, ja, varje mening, bär sin egen berättelse där kvinnorna får höras.