Med denna biografi kände jag tidigt att den har skrivits under lång, lång tid. Kanske under hela Jeanettes liv. Flyhänt plockar hon passager ur sina tidigare publikationer och säger: Titta här, här försökte jag berätta om det som jag först nu vågar berätta. Jag försökte redan då, men det gick inte.

Hon berättar om sina adoptivföräldrar. De, eller främst modern, var en fysisk gigant med en cigarett i mungipan och en övertygad tro på domedagens antågande. Vardagen var full av förmaningar och förbud. Ovanför Jeanettes kapphängare satt en lapp med orden: ”TÄNK  PÅ GUD, INTE PÅ HUNDEN”. På dass stod att läsa ”DRÖJ INTE FÖR LÄNGE MED HERRENS GÄRNINGAR”.

Böcker var förbjudna för Jeanette. Om en bok kan förstöra en kan man aldrig veta förrän det är försent, resonerar Mrs Winterson. Bättre då att inte läsa. Moderns själv läste deckare och Nora Roberts under förevändningen att hon redan visste exakt vad de skulle innehålla och därför inte kunde överraskas av några personlighetsförändrande inslag. Säkerligen är det just förbudet som manar Jeanette att ta sin tillflykt till biblioteket. Hon börjar läsa det från A till Ö. Hon dricker girigt ur kunskapens källa, ur erfarenheter gjorda av andra. Hur kärlek kan kännas, hur svek kan beskrivas.

Berättarperspektivet, den vuxna Jeanette, ger intryck av att verkligen kunna hela biblioteket. Från A till Ö. Hon är den allvetande. Hon ser orsaker och verkningar överallt och jag kan förstå att förklaringar är vad som eftersöks när man aldrig känt sig älskad eller ens välkommen. Hur synnerligen angeläget det måste kännas med tanke på att hon faktiskt är adopterad.

Det är ett försök att förstå varför barndomen var full av anklagelser och hat, men också en insikt om att hon hade blivit någon helt annan med en annan bakgrund. Och att vilja välja bort den man är, är det ens möjligt?