I dessa lättillgängliga texter diskuterar hon skrivandet som en nödvändighet, en absolut förutsättning för att kunna leva. Att då drabbas av skrivkramp skapar en känsla av intighet, för vad är hon om hon inte kan skriva? Det är i själva skrivandet som tänkandet formas, hon uttrycker det som att hon går in i språket som in i en skog och där stigarna för henne till platser hon inte kunnat föreställa sig.

Rynell skriver om skogen, om myrmarkerna, om lingonriset och om människor. Hennes vän Sara Lidman får en framträdande plats i boken. Texten Om Saras gästabud är en ljuvlig berättelse om hur Lidman första gången besökte den Rynellska familjen med så mycket packning att barnen trodde att den främmande skulle flytta in. Lidman ville laga all mat när gästerna Valentin Rasputin och Malcolm Dixelius skulle komma. Hon såg till så att faten var fulla och liksom svävade över bordet som en älva. Lidman talade hela tiden på franska, trots att Rasputin inte förstod ett ord av vad hon sa.

Rynell skriver också om fulheten som det nya normala. Enorma köpcentra med parkeringsöknar, industribyggnader klädda i aluminiumplåt, ändlösa motorvägsdiken. Fulheten som uppstår när skog kalhuggs, de djupa såren i marken efter de tunga maskinerna. Våtmark som förvandlas till geggiga gölar. Rynell skriver här om ett av sina återkommande teman från romaner och noveller, om djur och natur, om staden och landet, om respekt för det levande.