Berättaren har adopterat tre barn från Bogotá, hämtat dem alla från samma barnhem. För henne är moderskapet inte självklart. Hon känner varje millimeter på sina barns kroppar, fast hon är väl förtrogen med det lönlösa i att söka efter likheter med sig själv. Att kallas "jävla negerhora" på tunnelbanan då det utgås från att barnen är hennes biologiska. Hon hämtar första barnet samtidigt som Lasermannen påbörjar sina skjutningar i Stockholm. Vad har hon för rätt att flytta barnen från sin miljö, sitt hem. Från normaliteten.

Det finns tidigt, på Barnavårdscentralen, en fråga om barnets "riktiga mamma" - ett epitet hon aldrig kommer kunna tillskansas. Redan vid första besöket står det klart att även mödrarna finns inhysta i en del av barnhemsbyggnaden. Tanken på dem upptar henne. "Hur ser det ut därinne? Hur ser de ut därinne? Hur ser jag ut för dem? Vad skulle vi säga varandra om vi möttes? Vad ska jag ta mig till? Hur ska jag orka tänka, veta, leva med att de måsta lämna för att vi ska kunna hämta?"

Tonen är kargt frustrerad - som medveten om att frågan inte går att avhandla med varken känslor eller förnuft.

Hon och äldste sonen Adam är på väg till Bogotá för att träffa hans biologiska mamma, Magda.

Denna berättelse varvas med den om Ana, som lämnades på klostertrappan i Bogotá, växte upp bland nunnor i ett barnhem. Hennes barndom utgörs av nunnornas korta berättelser om Ana, att hon hade dålig aptit och var sen i både tal och motorik. Ingen kan svara på de frågor hon har utan barndomen består av dessa små detaljer. Vem som lärde henne läsa och räkna kommer hon aldrig att få veta.

Nu är hon själv barnflicka åt Mateo. Hon har skött honom sedan han var ett par veckor gammal medan Frun skött sitt. Ändå har hon ingen rätt till honom. Han är någon annans barn och hon är en avlönad relation. 

Moderskapet är frågan. Endast barnen kan vara svaret.