Jag minns inte hur jag ramlade över den här filmen, men det var en ren olyckshändelse, det vet jag.

Ganska nyligen hade jag sett en dokumentär om Real Dolls - sexdockor som är väldigt naturtrogna, har mänskligt hår och realistisk vikt och är väldigt dyra. Deras ägare förhöll sig till dem som om de vore riktiga kärlekspar. Särskilt minns jag en scen där en Real Doll skulle skickas på underhåll, dvs förbättring av grundsmink, hårbyte etcetera. Innan dockan packades ned i en trälår tog ägaren ett tårdrypande avsked som inkluderade orden "Jag älskar dig".

Dokumentären gjorde starkt intryck på mig, dels för att jag ofta funderar över den manliga sexualiteten som ibland urartar fastän den egentligen bara följer normen för hur den ser ut. Vi ser i uppmärksammade våldtäktsfall att mannen inte förväntas kunna förstå kvinnans signaler, inte ens ett skrikande "nej".

Den här manliga blindheten för kvinnans vilja och person brukar kallas objektifiering och om man drar objektifieringen till sin spets, så skulle kvinnan lika gärna kunna vara en naturtrogen docka. Eller den naturtrogna dockan skulle kunna vara en kvinna.

Manuset till Lars and the Real Girl är skrivet av en kvinna, Nancy Oliver. Jag skulle ljuga om jag inte trodde att det hade betydelse för hur avväpnande filmen är, trots det intrikata ämnet, att Lars köper sig en Real Doll. Jag togs på sängen av rarheten, vilket inte borde vara möjligt.

Lars lever ensam när han köper sin docka, men han är inte en ensam kärlekstörstande man. Han har familjen nära och är delaktig i det lilla samhälle han bor i. Han har i och för sig ingen flickvän och kanske inte riktigt vet hur han skulle göra för att få en. Alltså köper han en. Inför andra agerar han som om dockan vore en riktig människa. De andra spelar med. De försöker bemöta dockan som om hon vore en riktig människa. Men en vilja och med drivkrafter.

Jag tror inte att det är en slump att filmen är en dramakomedi, att den är djupt präglad av kärlek, humor och omtanke. Jag tror att Nancy Oliver vill ge oss en tankenöt. Tänk om världen vore annorlunda? Tänk om ingen kommit på att man kunde göra något så märkligt som att objektifiera någon för att tillfredsställa sin egen vilja. Tänk om det vore en djupt mänsklig egenskap att ägna sig åt subjektifiering, att försöka se och försöka förstå allt och alla runt omkring oss.

Vore inte det en fantastisk värld?