De frågorna behöver inte ställas inför Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga.

Själva formen är sin egen meningsbärare. Tikkanen förvandlar alkoholism till poesi. Det blir inte vackert, det blir inte porlande. Det blir brutalt.

Textens jag står ensamt med sin verbalitet som hade kunnat användas till så mycket annat än att förklara sin livssituation med små barn och en man som inte tar ansvar.

Ibland
brukar jag försöka
tänka efter
hur det skulle vara
om du skulle
bo ihop med Christer
och era sammanlagt
fyra barn

Skulle du då alltid
utan vidare gå på bio
medan Christer
lägger barnen?

Skulle du kanske inte
nångång komma att tänka på
att Christer kanske vill skriva*eller läsa
eller tänka
för sej själv
också andra tider på dygnet
än mellan klockan 23 och klockan 06?

Skulle du inte ändå
en eller annan gång
dra dig lite för att fordra
att Christer alltid ska släppa det
han har för händer
ögonblickligen
när du har kommit inom dörren
för att koka te åt dej
och sen beundra
det du har knackat ner
i ditt ostörda arbetsrum
medan han har passat
era fyra barn
och telefonen
och städat
och skött middagsmaten
mellan stunderna vid skrivmaskinen?

Jag menar, ni är ju
i alla fall
två kolleger
som gör samma jobb
och som bedöms
på enahanda grunder

Det ojämlika förhållandet mellan man och hustru, två älskande och samtidigt hatande. Hur kvinnorollen så lätt uppstår, hur stark och intelligent kvinnan än är. Hur intressant hennes eget liv och hennes egna tankar egentligen är.

När Henrik fick läsa det färdiga manuskriptet berättar Märta att han utbrustit: "Jag gratulerar, det är ju storartat det här. Jag förlåter dig aldrig om du inte ger ut det. Jag är så lycklig över att det är jag som kunnat inspirera dig".

Man kan bara hoppas att världen blivit lite bättre sen dess, men det är knappast troligt.