Att läsa och skriva hänger nära samman för Agota Kristof. Hon lär sig läsa som fyraåring, hon berättar historier för sin mormor, hon lurar i sin yngre bror att han är ett hittebarn. När han skvallrar för mamma, blir Agota ivägskickad till pappa skolläraren för att bli bestraffad. I klassrummet får hon sätta sig med en bok i ett hörn för att inte störa de äldre eleverna. 

Som fjortonåring skickas hon till en internatskola. Livet är dystert, maten dålig, sängarna obekväma och Agota har bara ett par skor. När de måste lämnas in till skomakaren har hon inga pengar att betala honom med. Lösningen blir att skriva sketcher som hon framför i skolan. 

I början finns bara ett språk. Agota kan inte föreställa sig att det finns något annat. När hon är nio år flyttar familjen till en gränsstad där en fjärdedel av befolkningen talar fiendespråket tyska. Ett år senare ockuperades Ungern och ryska blev obligatoriskt i skolan, alla andra främmande språk förbjöds. Lärarna i tyska, franska och engelska går en intensivkurs på några månader men vill inte undervisa ryska - och inga elever vill lära sig det. 

Som 21-åring flyr Agota med sin man och nyfödda dotter till Schweiz. Hon kan inte ett ord franska och mödosamt, hela tiden med en ordbok nära tillhands, försöker hon tillägna sig språket. Efter fem år i Schweiz kan hon tala franska men inte läsa det och inte skriva det. Hon har blivit en analfabet igen. 

På 51 sidor skildrar Kristof både modersmålets betydelse och hur det kan konkurreras ut av andra språk som känns som fiendespråk. Hon skriver om flyktingskap, om svårigheten att landa i ett nytt land, om en ständig hemlängtan och om hur man blir en författare.