Människorna bär ständigt på en längtan. När Hans är på djuphavsfiske, längtar han hem till ön, när han är hemma längtar han ut på havet. Ingrid längtar till skolan som ligger några timmars båtfärd bort, när hon är på skolan längtar hon hem igen. Hur hårt livet på den karga ön än är, är det Barrøya som är deras hem. Stadens bekvämare liv lockar inte.
 
Jacobsen skriver på en poetisk, kortfattad prosa om en tillvaro som präglas av naturen. De starka höststormarna river ner båthuset och Hans bygger upp det igen, med starkare och bättre virke. Arbetet med fiske, jordbruk, djurskötsel och hushållsgöromål tar aldrig slut. Någon dör, ett barn föds, ändå förändras livet så långsamt. De stora världshändelserna går familjen nästan förbi. Vad behöver de veta om krig och oroligheter som sker långt borta?
 
De osynliga är uppbyggd som ett pärlband av scener som var och en påverkar det stora skeendet, som driver handlingen framåt. Ingen händelse är i sig avgörande, utan allt följer på vartannat. Först i efterhand kan man skönja förändringarna.
 
Även om romanen inte har några dramatiska höjdpunkter är den en av de där spännande böckerna som drar in läsaren och inte släpper taget förrän på sista sidan.