Bära barnet hem

Kan man älska ett barn som är någon annans? Vem är egentligen barnets förälder? Den som har fött det eller den som uppfostrar det?

I den självbiografiska delen av romanen har ett svenskt par adopterat tre barn från Colombia. Nu är det dags för ett av dem, Adam, att träffa sin biologiska mamma i Bogotá. Mamman, berättarjaget, är nervös, kommer hennes son att bestämma sig för att stanna kvar i Colombia? Är de biologiska banden starkare än de sociala? Smärtan och rädslan är stor, ändå inser hon att denna resa är något som måste göras. Kanske går det att få ett avslut av jagets föreställningar om den biologiska mamman, om vem hon är och hur hon har haft det. Känslan av att ha tagit någons barn har alltid funnits. Den känslan förstärks i barnavårdscentralens föräldragrupper när adoptivmamman blir ifrågasatt för att hon inte ammar sitt lilla barn. 

 
Under förberedelserna inför resan står det alltmer klart att berättarens mamma går allt längre in i dimman, att hon inte längre vet vem hon själv är eller vilka hennes barn är. 
 

Parallellt med den historien berättas om den fiktiva Ana som hittades på trappan till ett barnhem, som aldrig lärde sig vad en familj är. Under sin arbetsdag som redovisas nästan minut för minut, utför hon sina sysslor som hembiträde och barnsköterska i en rik familj samtidigt som hon tänker på hur det var där på barnhemmet. Hur gick det för hennes vän Cristina som fick träffa sin mamma en eftermiddag om året? Ana sköter om andras barn, älskar dem, vakar över dem. Hon ser mot barnhemmet på andra sidan gatan, där vid den blå dörren små knyten lämnas in för senare adoption. Då och då blir något av barnen hämtade av sina nya föräldrar. 
 
Naumann skildrar ämnet mödrar och barn med ett språk som är exakt och rikt. Hon utmanar många fördomar och boken går rakt in i hjärtat.