Kommer de, så skjuter jag oss

I slutet av 1700-talet tillät Gustav III att mosaiska församlingar bildades i Sverige. Judar hade då funnits i Sverige sedan 1500-talet. Flera av de judiska familjerna etablerade sig snabbt och kom att tillhöra samhällets elit. Efternamn försvenskades, man firade jul och gjorde allt för att smälta in. Det judiska tonades ner, flera lät till och med döpa sig. När pogromerna härjade i östra Europa och i Ryssland i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fruktade många att en invandring av tsarryska judar skulle blåsa under den antisemitism som legat som en bakgrund i samhället. Den rädslan blossade upp igen när Hitler tog makten i Tyskland. Majoritetssamhället blev alltmer judefientligt och att ha resväskorna packade och flyktplaner redo kom att bli helt rationellt. Assimilering räckte inte, flera judiska familjer hamnade på nazisternas dödslistor. Tillvaron kom att handla om att försöka överleva.

Hermele vidarebefordrar många vittnesmål om hur livet gestaltade sig under 1930- och 40-talen i Sverige, hur judiska barn inte fick följa med sina klasskamrater hem, hur grannar hissade flaggor med hakkors. Han refererar också till det beryktade Bollhusmötet i Uppsala 1939, då en majoritet av de närvarande studenterna protesterade mot att Sverige skulle ta emot tio tyska judiska läkare. Flyktingarna ansågs hota studenternas framtida arbetsmarknad.

Boken är en viktig påminnelse om hur lätt det är att falla i ett vi-och-de-tänkande, som i sig är en grogrund för rasism.

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Annika den 23 augusti 2018