Gick obemärkt förbi
Ogräs rensar man ut. Det tar näring och plats från övriga växter, till ingen nytta. Efter första världskriget skulle ett friskt och modernt samhälle byggas. Den svenska folkstammen skulle växa sig frisk och stark. Några onyttiga människor som låg sina familjer och samhället till last fick inte finnas. När barn med till exempel epilepsi eller Downs syndrom uppnådde skolåldern, flyttades de därför från sina familjer till olika anstalter. Där delades de upp i två grupper, de bildbara som fick viss skolgång och så de andra. De defekta, de sinnesslöa, idioterna, de som betraktades som ogräs i samhället.
I Gick obemärkt förbi skriver Ingrid Hedström om komministern Gösta Lidelius som träffar Jan Ivar som älskar att åka sparkstötting och gör sitt bästa för att hjälpa till i hushållet med att lägga in ved i spisen. Lidelius skriver ett intyg om pojkens förmågor och hoppas att han kommer att få det bra på Haggårdens anstalt utanför Hedemora. Jan Ivar som lider av epilepsi och ser lite udda ut, hamnar på avdelningen för de obildbara sinnesslöa.
Manne Johansson älskar sin dotter Ingvor högt. Hennes svarta hår omger det lilla huvudet och hon skrattar när syskonen skjutsar henne i rullstolen Manne byggt åt henne. Kanske går hennes senfärdighet att operera bort? Manne åker med Ingvor till Serafimerlasarettet i Stockholm. Utan resultat, det finns inget att göra. Ingvor får flytta från sin familj.
Gerda är Halvars Albert Matssons yngsta dotter. Hennes äldre systrar hjälps åt att ta hand om henne men när både fattigvårdsstyrelsen och bygdens läkare vill flytta även henne till Haggården, hjälper inga invändningar.
Hedström utgår från arkivstudier och efterlevandes berättelser för sin brett anlagda roman om tiden mellan världskrigen. Kyrkan är fortfarande en maktfaktor, ledamöterna i fattigvårdsstyrelser och i riksdagen är alla övertygade om riktigheten av att sanera i befolkningsunderlaget.