Hela tiden oroar sig Beata för hyran, att hon inte ska kunna betala skatt, telefon, el. Hon pantsätter smycken och de få värdesaker hon äger. Till slut försöker hon trösta sig med att kronofogden inte kan göra en utmätning hos henne, det finns ingenting kvar att ta.
 
Vännerna pratar med henne om hur hon ska spara pengar genom att köpa billiga livsmedel, inte köpa kläder eller skor. Men när det inte finns pengar att köpa ens en påse potatis? Många gånger är tvålen slut, eller tandkrämen och Beata får klara sig utan. Hon hittar en guldtia på trottoaren, tar den och går in på Macdonalds och köper den billigaste burgaren. Den mättar inte och hon sneglar på bordet bredvid där det ligger kvar en halväten påse pommes frites.
 
Beata går förstås till soc. Hon måste varje månad lämna in kopior på kontoutdrag, kvitton, läkarintyg, utlåtanden från Skatteverket osv. Hon får tillbaka 138:- på överskjutande skatt och hennes socialbidrag minskas med motsvarande belopp.
 
Alla turer på soc är som en beskrivning av en Kafkaliknande värld. Hur Beata än gör, blir det alltid fel enligt hennes handläggare. Om hon en månad inte får något socialbidrag, försöker Beata lösa inbetalningar av hyran genom privata lån. Alltså anses hon månaden därpå kunna klara sig själv och ska hon verkligen ha något bidrag alls?
 
 
 
Boken är en av de nominerade till årets Augustpris i fackbokklassen.