En sekund i taget
Hedvig var en helt vanlig flicka innan en farsot, en obotlig feber, dödade alla hon kände. Utan någon mänskligkontakt, utan någon att prata med, är det som om Hedvig är den enda människan kvar på jorden. Den sista av sin art. Den sista av arten Människan. Men vad gör man? Vad gör man om man är fullkomligt ensam?
Vi har alla läst dem, eller på något sätt varit i kontakt med vågen av dystopier, dessa böcker om en mörk framtid. Ni har säkert läst, eller sett, Hungerspelen av Suzanne Collins eller Divergent av Veronica Roth, som är endast två exempel på kända dystopier. Ni har kanske till och med börjat tröttna på dem, som jag själv ibland kan känna, men hur ofta är det man läser en dystopi som utspelar sig i Sverige?
Jag måste säga att det är rätt ovanligt med böcker om dystopier i Sverige, vilket gör En sekund i taget lite intressantare än vad den skulle ha varit annars. Den var också kort och lättläst så det skulle inte vara så jobbigt att läsa ut den även om man finner den ointressant eller om man inte tycker den är bra.
Det som är intressant med En sekund i taget är hur mycket man ibland börjar tänka på situationen att vara helt ensam, något man i sin vanliga vardag nästan aldrig tänker på.
Det är sådana här typer av böcker som gör mig oerhört fascinerad, och En sekund i taget var inte ett undantag. Men ibland undrar jag om dessa böcker gör mig smått galen, eftersom jag nu för tiden bland annat hela tiden tänker på möjliga flyktplaner om en zombie skulle spatsera in genom dörren…
Med tanke på att boken är en av våra få svenska dystopier, är kort, lättläst och att jag känner flera som hyllar boken så tycker jag att man kan ge den en chans.