Steglitsan

Mycket om lite eller lite om mycket är inte frågan när det gäller den här boken. Den här är mycket. Om allt.

Vi befinner oss i New York. Theo är bara 13 år. Han och hans mamma är på New Yorks Metropolitan Museum då bomben briserar. Bokstavligt talat. Theo överlever mirakulöst, men hans mamma gör det inte.

I förnekelse smiter Theo därifrån och hoppas att hans mamma redan är hemma eller att hon snart kommer hem. Så småningom kommer samtalet som bekräftar att hon aldrig kommer att göra det igen.

Theos pappa har lämnat dem och ingen vet var han är, det finns en dement farfar dement farfar som Theo knappt träffat. De sociala myndigheterna placerar Theo i ett rum i en barndomskompis familj, till att börja med, som satt på ett undantag. Sen vet han inte riktigt vad som ska hända med honom.

Theos situation är hjärtskärande. De tidigare tonåren, då livets stora äventyr ska börja blir istället en jakt på att berättiga sin existens. Att ingenstans vara självklart välkommen, ingenstans höra hemma. Jag förstår det.

Men jag förstår inte varför Donna Tartts utforskande av situationen ska vara så spretig. Boken är nästan 800 sidor lång och börjar i en ton som påminner om Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer, fortsätter med ett Oliver Twist-tema, för att därefter kliva in i ett avsnitt av Antikrundan som utspelar sig i en miljö lika brunburrig och mystisk som Harry Potters skola Hogwarts. Sen blir det Snabba Cash av det och jag förstår att det är mig det är fel på, att jag inte kan hantera kasten mellan olika berättelser, olika stämningar, olika tempo. Visst kan hon skriva, Donna Tartt, men jag uppskattar det inte.

Alla andra tycker att den här boken är bra. Läs den.

Audience:

Tags:

Review by: Nina Sundberg Wednesday, January 28, 2015