Ifemelus pojkvän, Obinze, skulle följa efter henne. Så såg tanken ut och deras röster rullade via en telefonförbindelse över Atlanten ofta, ofta den första tiden. Hans tröstande ord hemifrån nådde en vacklande Ifemelu som iakttog nyanserna i sig själv i mötet med det nya och förändringen hos dem, som varit som hon, men som alla skaffat en strategi för att klara sig som svart bland de vita. De klarar sig, men de är och förblir svarta.

Ifemelus pengar börjar tryta och efter många förnedrande försök att få jobb går hon över en gräns och tappar respekten för sig själv. Ett självförakt gror för denna svarta kropp som bara genom sin färg tvingas utstå så mycket och förväntas acceptera det. Hon vill inte berätta för Obinze vem hon har blivit så samtalen dem emellan upphör där och då.

Trots motgångar hittar Ifemelu tillbaka till sin röst, sina vassa analyser och startar en blogg. Där beskriver hon vardagsrasismen i ett USA vilket domineras av vita som anser att rasismen tillhör historien. Slaveriet har upphört, allt är frid och fröjd. Hon å sin sida är plågsamt medveten om hur rasismen alldeles själklart integrerats i alla kroppar som inte är kaukasiska. Av alla raser befinner hon sig på den definitiva botten: den svarta icke-amerikanska rasen.

Bloggen får många läsare och Ifemelu börjar anlitas som föredragshållare där hon snabbt lär sig vilken nivå hon ska ligga på för att tillfredsställa de amerikanska lyssnarna. Det är, trots allt, deras tolkning av världen som är och ska förbli den dominerande. Sin egen gör hon bäst i att tysta ner.

Boken är ett finstilt vrål, en murbräcka som varsamt bultas in mig. Att det är så komplicerat. Att det är så orättvist. Att det är så lätt att bli blind för sina privilegier och så lätt att blunda för de grupper som inte har dem.