För mig kommer Horace Engdahl alltid vara intellektualismens ansikte. Jag har sett honom stå i pulpeten i hörsalar, sluta sina ögon, och låta orden rinna fram. Det finns något upplyftande, nästan extatiskt i det. Som om han genom denna handling skrev sig rakt in i den romantiska strömningen han själv fascinerats och upptagits av genom lejonparten av sin karriär. Romantiken, utövad av Thomas Thorild, Stagnelius, Atterbom, med dess tro på geniet, eller individen som en genial kraft flödar genom.

I Cigaretten efteråt leker Engdahl med de stora hästarna, går i dialog och polemik med författare som Pessoa och nyss nämnda Thorild, filosofer som Henri Bergson och Montaigne, bjuder in dem i våra samtida situationer och vårt samhälleliga klimat.

De är intressanta, lekfulla och välgjorda, Engdahls mikrobetraktelser. Ibland kan tanken tycka om att befinna sig däruppe, i ett allvetande medvetandes perspektiv som förklarar och belyser fenomen som skratt eller cigaretten efteråt på ett, om inte pedagogiskt, så åtminstone välformulerat vis.

Men ändå, mitt i tankeretningarna finns ett utrymme för provokation. Vad gör du däruppe, Horace, vill jag säga. Vem har gett dig rollen som sanningssägaren, uttolkaren av liv och mening. En ensam man som presenterar vilka ämnen vi ska använda våra söta små huvuden till att fundera lite klädsamt mycket över. Vi har sett det förut, i själva verket genom hela mänsklighetens historia. Är det inte dags för den ensamma mannen att inta en lite blygsammare position?