Jaktlycka

Diskussionerna om vad ett kön är och vad en könstillhörighet är stöts och blöts, reses och undanträngs. I dagarna meddelade Svenska akademien att ordet ”hen” tas upp i deras ordbok. Mitt under diskussionerna om detta beslut och en rasande Pridefestival sitter jag och läser Anna-Karin Palms novellsamling Jaktlycka. I den tycker jag mig förstå så exakt vad en könstillhörighet är, och hur variationsrik och godtycklig en sådan kan vara.

Jaktlycka bjuder mig på en möjlig kronologisk berättelseom vad det kan innebära att leva som kvinnokönad. Tänkbara faser i en kvinnas liv gestaltas i all sin komplexitet. Alla funderingar som skulle kunna vara utnötta får en extra dimension då jaget ställs i relation till kroppen. Den könade kroppen.

Första novellen, ”Teater”, kretsar följaktligen kring en Kattis vuxenvardande eller, låt oss kalla det kvinnoblivande. Hon minns ännu hur det känns att ha en kropp, utan former som dallrar, utan en gryende lust. Hon minns hur det är att vara ett neutrum, att inte kunna vara för mycket eller för lite, att vilja för mycket eller för lite. Att bara vara. Då och då när hon är i en intim situation med en pojke/man faller hon liksom ut ur sig själv, ut ur kvinnokroppen. Kattis funderar själv över om det är själen som kopplas bort, men konstaterar att det ”var mer som en iakttagande, sval och distanserad blick som såg allt utifrån: flickan i indiskt mönstrad sommarklänning, den mörka alkoven mot stenväggen, pojken som stönade med slutna ögon och jeansen uppfläkta kring höfterna”.

Den här alienationen gentemot den egna kroppen återkommer i novellerna och skapar en dramaturgi vilken kan läsas som en separat utvecklingssaga. Denna saga rör själens kamp att bli ett med kvinnokroppen, denna gäckande uppenbarelse vars skepnad är så undflyende och föränderlig.

Nästa novell, ”Alltid öppet” handlar om Signe och Johannes, ett par studiekamrater i 20-årsåldern som misstänker att de är gravida. Eller, låt oss säga att hennes kropp misstänks vara gravid. Johannes anser att beslutet om att behålla eller abortera är helt och fullt upp till Signe, eftersom det är ”hennes kropp” som ska utstå endera en graviditet eller ett ingrepp. ”Det är inte min kropp, möjligen i min kropp”, protesterar Signe.
Insikten smyger sig sakta på. Genom en graviditet är Signes kropp inte längre bara hennes. Kvinnokroppen övergår och blir två kroppar. Från ett ögonblick till ett annat. Den alienerade själen rör sig därutanför kroppen. Hur ska den kunna skapa en enhetlig bild av vad det är att vara? Den svävar liksom vaksamt i textens marginaler och buffar på orden för att hitta någon stabilitet och essens. Men kroppen, som den framställs, sviker, övergår ständigt i något annat.

I ”Läckage” möter vi Anja som tänker på sin relation och hur den förändrats sedan hon och Dick fick barn. Hon återvänder till förlossningen i tanken:

Jag kan det här, minns hon att hon tänkte, med en jublande stolthet, det är fantastiskt. Och när smärtan var som intensivast, så att benen vek sig och hon måste hänga på britsen och stöna högt, for en isande tydlig tanke genom hennes huvud: Nu förstår jag varför män i alla tider varit rädda för kvinnor. Tanken fanns bara där, orubblig som ett faktum, inget att reflektera över eller analysera. Den var sann på samma sätt som allt som hände i henne den natten var sant.

Anja blir något helt nytt denna natt, efter sin nya erfarenhet. Senare tänker hon: ”Jag har alltid spelat teater i sängen, alltid vetat precis vad jag ska göra och ge. Men det är slut med det nu, det har helt enkelt blivit omöjligt. Min kropp kan inte ljuga längre.”

Läkemedelsindustrin bedriver forskning i huvudsak på män eftersom de alltid är normala. Kvinnan är för föränderlig i sin cykliska konstitution, anses det. Mensen betraktas som ett sjukdomstillstånd då det inte går att ta ställning till läkemedlets egentliga verkan. En gång i månaden blir kvinnan något annat än normal, något annat än sig själv. Någon gång i livet kan en kvinna bli gravid. Vem är hon då? Och i sviterna efter förlossningen, med analfissurer och inkontinens, vem är hon då? Och därefter, klimakteriet, övergångsåldern. Vem är hon då? Är hon återigen ett neutrum, en som bara kan vara?

Jag har länge tänkt att det biologiska könet tillhör metafysiken. Således är det ingenting att orda om. Vad jag istället betraktat som grunden för min identitet är mina individuella, samlade erfarenheter. Så tänker jag ännu. I Jaktlycka tvingas jag dock tänka igenom min tes, gång efter annan. Och jag måste erkänna att jag, för en gångs skull, tycker om att ifrågasätta mig själv. I gott sällskap nagelfar jag det som gör kvinnan unik, lager för lager dechiffreras kroppens inneboende möjligheter. Samhörigheten, igenkänningen i främlingskapet inför det som påstås vara jag. Så många liknande erfarenheter på grund av att vi är kvinnor. Så många fler erfarenheter jag inser att jag kommer kunna få på grund av att jag är kvinna. Och alla dessa erfarenheter kan kvinnor råka eller välja att leva utan. Vem är hon då?

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Nina den 29 mars 2017