Boxning är en kontroversiell sport. Proffsboxning är det i ännu högre grad. Reglerna skiljer sig åt från amatörboxningen, proffsboxarna har ingen hjälm och dessutom tunnare handskar på sig. Under många år, från 1970 till 2007, var proffsboxning förbjuden i Sverige. Det är inte fler skador inom boxning än inom andra idrotter men det är oftare huvudskador.
 
Frida Wallberg berättar i självbiografin Alltid lite till om sin hårda uppväxt på den lilla gården utanför Åtvidaberg och hur hon lärde sig att man inte får ge upp. Man kan inte lämna arbetet oavslutat, utan måste fortsätta trots att kroppen värker. Den erfarenheten tar hon med sig till gymmet där hon tränar boxning. Hon har talang och börjar snart gå amatörmatcher. Under sin karriär som amatör vann hon 48 matcher av 53 möjliga. 2004 tog Wallberg steget över till att bli proffs.

Hela tiden, både som amatör och som proffs, måste Wallberg kämpa mot sin egen kropp. Hon får ibland fruktansvärda migränanfall, hon har problem med ryggen, en hälsena går av under en sparring men pappa lärde henne ju en sak. Man kan alltid ge lite till. Om jag skulle säga vilken egenskap som är hennes främsta, är det hennes envishet. Finns dottern i Göteborg, är det där Frida ska bo de veckor hon har dottern. Finns den tränare hon trivs bäst med hemma i Östergötland, är det dit hon åker för att träna. Livet går ut på att försörja sig och dottern och att träna. Förbereda sig för nästa match.

Sedan den där junikvällen på Golden Ring-galan i Stockholm har Fridas liv ändrat riktning helt. Istället för att kämpa inför nästa match, har hon varit tvungen att kämpa för sitt liv. Att lära sig prata och gå igen. Att vilja delta i olika motionstävlingar på cykel. Att försöka ta sig tillbaka till arbetet.
 
Jag såg aldrig Frida Wallberg boxas men hennes berättelse är mycket gripande och jag har fått en liten inblick i vad som krävs för att bli en världsmästare. Det räcker inte med att göra sitt bästa, man kan alltid mer.