Under ungdomsåren gjorde Breivik olika försök att bli ’någon’. Provade t.ex.länge på graffiti, att bli rik på falska examensintyg, att företräda Fremskrittspartiet. Han blev dock inte framlyft som ’någon’ i dessa sammanhang. Fem års spelberoende tog vid innan arbetet med manifestet Knights Templar började. Det arbete, som sedan ledde över till planeringen av attentaten. Hur Breivik sedan börjar fabricera bomben beskrivs som ett tungt slit från maj till juli. Det var fokuserat, riskfyllt, tidsödande och krävande.

Först när han har planterat bomben vid regeringskansliet börjar det som gör att S. säger att det också handlar om Norge. Ett vittne såg honom när han gick från den ena skåpbilen till den andra. Denne ringde in registreringsnumret och hur han tyckt att mannen med skyddshjälm sett konstig ut. Detta resulterade i en post-it-lapp hos vakthavande, som dock negligerade den. Detta bristande ansvarstagande blev ödesdigert. Sedan fortsätter berättelsen om hur alla berörda vakter och poliser låter bli att reagera, medan Breivik helt lugnt kör från Oslo den 38 km långa vägen till Utöya. Inga polisspärrar sätts ut. Han kommer fram, blir tagen för polis, får hjälp att bära vapenväskan när han tar sig över till ön.

Sedan följer avrättningarna, där jag speciellt berörts av att ungdomarna inte hade någon stans att gömma sig och hur metodiskt de dödades med flera skott. – Ingenting i hans bakgrund förklarar för mig hur han kunde göra ett så kallblodigt jobb.

Rättegången beskrivs också i en återhållen stil. Psykiatrerna är oense om Breivik är tillräknelig eller ej. Han bedöms slutligen som tillräknelig och kan alltså straffas som sådan, något som B. föredrar. En äldre psykiatriprofessor U. F. Malt ger en intressant analys. Han talar om narcissism och autism. Han berättar hur han iakttar den åtalade när han första gången kommer in i rättssalen: ”Jag såg en djupt ensam man. Djupt ensam … sedan gick han blixtsnabbt in i sitt skal och blev hård. … Men innerst inne är det bara en djupt ensam man”. 

Seierstad går också nära några av offrens familjer, berättar om de glada ungdomarna, som åkte till Utöya, och om hur det blev sedan. – Nu diskuterar man i Norge om ifall man skall ha en minnestund varje år framöver. Jag tror Seierstad menar att Norge måste påminna sig det som skett, inte bara för offrens skull utan för att ta lärdom om hur hantera terror. Och bokens titel ”En av oss” säger något om hur hon tänker om de följder som kan uppstå ur bristen på tillhörighet.

Seierstad har tagit sig an en grannlaga uppgift och har genomfört den på ett säkert sätt som ger både en god sammanfattning av det oerhörda, som hände och en läsning, som inte lämnar någon oberörd.