Minneslista

Du har 0 verk i listan.

Visa minneslistan

Start för innehåll

Animerad Lisa

Alltså, Charlie Kaufman. Egentligen behöver jag väl inte säga något mer. Eller jo, eh... den här filmen är animerad.

Ja, den är alltså animerad.

Trots det vågar jag ta med mig filmen hem, med höga förväntningar, och intentionen att titta på den med en annan vuxen. Jag förvarnar till och med, säger: "Den är gjord i stop motion-teknik."
Ändå dröjer det ett par scener in innan mitt sällskap verkligen förstår.
"Vadå, är det en dockfilm?"

Ja, det är en dockfilm.
Charlie Kaufmann har gjort en dockfilm och när jag säger det nu så känns det som världens självklarhet. När jag säger det nu så vet jag vilken förfrämligande effekt det får när dockor plötsligt beter sig som vuxna människor. Eller jag har insett hur kusligt mekaniskt och begränsat vi människor lever.

Filmen handlar om Michael Stone som är expert och bästsäljande författare i ämnet kundrelationer. Han reser till Cincinnati där det hålls en konferens i ämnet. Han är uppenbart deprimerad, nacken krökt, ögonen tunga, rösten monotont släpande. Han småpratar tvunget med taxichauffören, har ett kyligt samtal med sin fru och son, beställer roomservice med en suck.
"Men, alla utom Michael har samma röst", konstaterar jag efter en stund.
"Och samma ansikte", säger mitt sällskap efter ytterligare en.

Hotellet Michael Stone bor på heter Hotel Fregoli och fregoli är ett symptom som innebär att en person tror att alla människor är en och samma. Så trist och förutsägbart ter sig Michael Stones liv. Han har redan mött allt, sett allt, känt allt.

Men så hör han Lisas röst ute i korridoren. En annan röst. En levande röst. Hon skrattar, hon försäger sig, gör bort sig och tramsar. Och Michael faller såklart. Berättelsen om mannen som väcks ur sitt tråkiga liv av en färgglad kvinna har vi sett och hört till leda, men då utan inslaget att mannen, bokstavligt talat tappar käken (han är ju en docka). Och vi börjar ställa oss frågan om vad som finns under dockan, vad är det som driver den?

Så blir vi bara skal allihop, drivna av mekanismer vi själva inte förstår. En spelad manlighet, en spelad framgång, en spelad kärlek. Finns det något innanför eller är vi schabloner, dockor, marionetter under vår egen föreställningsvärd?

Vi vet inte. Men ibland får jag känslan av att Charlie Kaufman, han VET.